I dagens inlägg skriver vi om vilda djurens lockelse. Vem vill inte ha ett vilt djur som sällskapsdjur? Tyvärr får det bara stanna vid drömmar för vilda djur är och förblir vilda, fria och oberoende.
Vi har tidigare skrivit ett inlägg här på bloggen om plus och minus med husdjur, hur det kan vara fantastisk men även väldigt mycket jobb. Idag skriver vi istället om hur vilda djur ofta kan vara drömmen att ha nära sig, så som ekorrar, en örn eller kanske en räv – men att dessa är och förblir vilda och inte ska misstas för husdjur, även om vi kan hålla med om att detta vore fantastiskt, á la Askungen.
Den partyglada ugglebebisen
I NA Lekeberg kan vi läsa hur en bebisuggla gick på grillfest. Plötsligt satt den bara där, fluffig och sömnig, med stora ögon och oskyddad från katter. Och visst vill man bara vara där och smeka den lilla udda fågeln över huvudet, ge den något att tugga på med sin lilla näbb samt låta den sova i en liten hemmabyggd fågelholk – så att den aldrig flyttar hemifrån utan på något konstigt vänster börjar ty sig till en. Ja så känner nog många, om än hemlighetsfullt.
Tyvärr så går det inte att göra så, inte med ett vilt djur som alltid bör få röra sig fritt i skog och mark, utan människans begränsande och ägande. Till och med ett så litet och till synes oskyldigt djur som en kattugglebebis är otämjbar och måste hanteras ytterst varsamt. När bebisugglas sågs på grillfesten ringdes direkt viltvård och då kom rådet att bära upp ugglan på en gren i ett träd, men med grova handskar mot klorna. Den ludna ungen blev sedan hämtad av sin mamma och flög iväg, utan skador från vare sig människa eller katt, härligt nog.
Så ja, du som tänker dig en sällskapsräv att kela med i trädgården eller en varg att springa löprundan med så får du allt tänka om. Däremot går det utmärkt med en hund att jogga med, om hunden är i bra form så att säga, samt att kela med en katt istället för en rödbrun räv, räven vill nog hellre röra sig ute i skogen bland skogsmöss och nötskrikor.